The gun club

I

Röd-Eemeli föddes

I torpets bastu:

smuts och gråt.

Flickan knöt näven

kring horungens strupe:

bättre för dig och

bättre för mig –

men hon blödde och dog.

Ett kvidande barn

i mordens stelnande blod

såg vintermorgonen gry.

. . .

. . .

III

Röd-Eemeli svettas

i timmerskog

sjunger:

Det finns ingenting

utom bojan min

och kronans polis

skall få sej en fis.

- Satans häst

din förbannade best:

nog vet du det själv

att här vankas inte mat

förrän femton lass släpats hem.

- Det finns ingenting

utom bojan min –

Det är kväll och hunger och hat.

. . .

. . .

IV

Röd Eemeli sitter

i gardens stab

med sabel och colt.

I gården har de gömt sin säd

och palvade skinkor, ostar, mjöl,

fan vet vad

medan folket hungrar.

Vi ska läsa dem folkets lag

fast den ej står i bok!

. . .

. . .

V

Röd Eemeli rusar

i stugan in

hans ögon spyr eld

hans colt spyr bly –

Ej värdinnan hann öppna sin käft

förrn hon låg därmed magen i vädret;

och husbonn som skyndat från kammarn

med pluntan i hand

fick också sin brödkortsportion.

- Hej pojkar: ta allt vad som finns!

blir nåt kvar må det brännas

till snus!

. . .

. . .

VI

Röd-Eemeli ligger

bak stenen och svär:

nu fick fan oss när tysken kom!

Tar geväret och skjuter –

det bränner i handen, patronerna slut –

med puukon i näven han hoppar vilt,

får ett kolvslag i skallen,

ramlar perklande raklång i snön.

. . .

. . .

VII

Röd-Eemeli står

inför rättens bord,

under lugg

bligar dystert framför sig.

- Bekänn din fan,

att du mördade, stal,

och var chef för ett dödskompani!

Nå bekänn, din satan,

eller vill du att colten talar!

Under lugg

mumlar Eemeli själv sin dom:

hellre colten då.

. . .

. . .

VIII

Röd-Eemeli dog

på en avstjälpningsplats;

jämmer och smuts.

Rackarn drog liket

till närmaste kärr:

vila för dig och

fem mark för mig –

vill du byta, så går det väl an.

- En slocknande stjärna

på massgravens sörjiga jord

såg förvårsmorgonen gry.

ur Stark men mörk av Elmer Diktonius (1896 - 1961)