torsdag 12 januari 2012

╬ Requiescat in pace ╬

Jonatan Jonssons arbeten oscillerar mellan skulptur och inredning - mellan konst och vardag. Det betyder inte att verken är konstruerade för några mjukisar, utan för en publik som är vettiga nog att uppskatta hårda material - och att kunna uppleva omgivningen som delar av potentiella konstverk. Hans arbeten tillhör de jordnära människornas värld - de som förstår skönheten i ett välbryggt öl, det perfekta ljudet från en Harley-Davidson eller den metalliska klangen från en slägga i en smedja. Hans objekt fungerar! Lampor gjorda av vackert slipade flaskor, slangbellor gjorda av starkt gummi och armeringsjärn, mjukt slipade och vassa föremål vars ändamål lämnas till användarens fantasi, fotografi, rullande kar och behållare....

Det är en farlig värld som Jonsson hanterar - en värld som måste tvingas ned på knä för att där kunna användas på ett kärleksfullt sätt. Det är en värld fylld av sköna läderjackor, tunga och bekväma motorcykel boots och varma valkiga händer härdade av obehandlat stål och glödande metallflis. Här börjar Jonssons verk att få liv, för att sedan leta sig in i nutidens IKEA- och H&M-världar och få dom att implodera i sin egen självgodhet.

Under sitt trettiotvå åriga liv lyckades Jonatan Jonsson med en hel del - plåtslagare, guld- och silversmed, tatuerare - och sedan Konsthögskolan i Stockholm. När vi träffades för ett antal år sedan, hjälpte han mig med en del metallarbeten som jag inte kunde klara av själv, och jag antog att vi skulle göra en hel del tillsammans i framtiden. Han var en sådan typ av människa - varm och generös - en person som ställde upp för andra utan att det kändes tillgjort. Samtidigt hade han en utstrålning som kändes ren, kraftig och oberoende. Jag tror inte att någon inställsam kulturarbetare skulle kunna ha kollrat bort honom i en cynisk konstvärld av mediokra biennaler eller annat. I hans självmedvetenhet fanns en välsmord grund för hur han ville att konsten skulle se ut och hur den skulle fungera. Jag gillar lite jävlar anamma och folk som går sin egen väg, sa Jonsson i en intervju i Dagen Nyheter 2008. Han tyckte konsten i Sverige var lite för stel och borde vara mer allmän.

Det är med saknad som jag skriver detta. Vi borde ha fått se mer av Jonatan Jonsson. Liksom med många andra konstnärer, poeter, musiker som gått bort i förväg i världen, vill vi ha mer och mer av dessa ikoner - men i slutändan får vi nöja oss med det som finns efterlämnat: i detta fall en fantastisk värld av genuina konstverk gjorda av en ung svensk visionär och konstnär.

Carl Michael von Hausswolff
New York i januari 2012

Galleri Niklas Belenius
14 januari 2012
13.00
~ 17.00

Utställningen håller på till 5 februari